MARS 2024

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET har nog inte våren kommit så långt som på Kerstin Frykstrands bild, men nog kan man känna i luften att något är på gång.

Den här bilen har varit med mig i snart femtio år, och jag tycker om den, fastän den inte passar in i vår marsmånad, men den skildrar i sin naivitet en tid då barn lekte utomhus, gärna vid rinnande smältvatten, snön smälte bort och lämnade plats för vårgrönskan. Jag känner igen mig från det 50-tal, då jag växte upp, när små flickor fortfarande lekte utomhus i kjol. Kanske är bilden från 40-talet rent av, för jag minns inte att mina lekkamrater och jag hade något annat än långbyxor eller skidbyxor på oss utomhus.

Kanske var jag ett undantag med en praktisk mor, som klädde mig i skiddräkter på vintern och bomullsbyxor under andra årstider, för långbyxor ansågs inte passande på folk av kvinnokön förrän senare delen av 60-talet. Kvinnobyxor var också förskräckligt fula och oklädsamma, vill jag minnas. Men så kom jeansen!

Det var så mycket som var opassande för unga flickor, när jag var ung. Ta bara det här med nagellack! Ett par kompisar och jag hade tittat in en parfymaffär för att titta lite på läppstift och annat, som vi ansåg oss behöva. Där fick vi syn på ett grönt nagellack. Tänk att det fanns nagellack i andra färger än rosa och rött! Stärkta av denna upptäckt tågade vi ut ur butiken med varsin flaska grönt och blått lack, som vi genast applicerade på våra naglar, när vi kom hem. Så kul vi hade! Inte lika kul i skolan nästa dag, när vi fick ovett av vår humorfria lärarinna, som predikade stil och vad som passade sig för oss, blivande damer.

Jag minns också hur min syster och jag förfasade oss över hur folk såg ut på TVn, när vi fick tillgång till den. Oftast missade vi nog vad programmen handlade om, för att vi var så intresserade av stilen.

Vita och ärmlösa plagg hörde sommaren till. Vita skor hade man bara på sommaren. Bara unga flickor hade långt utslaget hår och så vidare.

Så skönt det var med 70-talet, då de här passandeidealen luckrades upp och man kunde se ut som man ville! Fast det händer att jag återfaller till sextiotalstankarna, och jag kan nog inte vänja mig vid tatueringar. För det var ju bara sjömän och kåkfarare som var tatuerade på den tiden.

Men nu är nu och den tiden vill jag inte byta bort.

Mitt i månaden mars, en solig och kylig dag efter nattfrost anordnade vår förening skotercafé i bystugan. De yngre generationerna kom med idén och fixade det mesta denna dag. Tydligen fanns det ett uppdämt behov, som man brukar säga, för det kom folk från alla håll. De kom på skotrar, i bilar,  på skidor och med spark, som jag själv och kanske några fler bybor.

Det var så roligt att se människor i olika åldrar från olika grannbyar och bybor, som man sällan träffar, samlade i stugan såväl som utanför i solskenet sittande på den granrisförsedda snösoffa som anordnats. Alla åt av Rickards goda gulaschsoppa och/eller köpte kaffe med bröd, som föreningens damer bakat, av Anna, som nästan doldes bakom det av utbud dignande bordet. I köket jobbade t ex Margaretha och Mats, som skötte disken och Marlen och Gunnel fyllde på kaffekannorna och övervakade det hela.

Denna fantastiska dag var den första i en påbörjad tradition, kändes det som. Det är precis det vi strävar efter, att ha lite olika sorters utbud, i olika smakriktningar. Bäst av allt är nog viljan bland de yngre med anknytning till byn, att komma med förslag till evenemang och att faktiskt också utföra dem.

Vi har även haft årsmöte i föreningen, och glädjande fick vi in ett och annat namn från den yngre generationen (under 50) på viktiga poster, så vi kommer att kunna verka ett tag till.

En kväll i veckan som var åkte ett gäng i Marlens bil till Tullingsås och avnjöt en konsert med Hebbe sisters, som vi önskat oss också, men nu fick Maud dem, så vi hade en trevlig kväll i ”hennes” nyrenoverade bylokal.

Koltrasten har kommit! Sedan ett par dagar låter han sig betraktas, där han sitter och tittar omkring sig på den högsta punkt bland snödrivorna han kan hitta. Hungrig är han också. Han har ett väldigt elegant sätt att haka sig fast vid själva fågelhuset och tänja sig, så att han når Coops fettkorv för 39.90, som jag nyss serverat mina älskade fåglar. Det är tydligen väldigt gott, för nu har de redan ätit upp halva korven, så jag måste nog ge dem en ny till påsk.

Och påsken kommer snart, fast nu tar det till att snöa. Väldigt onödigt. Man får hoppas att det bara är en liten ”skur”, för om några dagar vill vi ha finföre för både skoteråkare och pimplare eller varför inte sparkförare? Jag var ute på sjön igår och upplevde det underbaraste av sparkfören längs skoterspåren, som finns både längs med och tvärs över sjön. Det här är nog den bästa årstiden vi har, för det finns inga blodsugande flygfän, men lite mer sol vill vi ha.

På skärtorsdag ska jag måla naglarna lila medan jag väntar på min familj, som ska dyka upp på nattkröken. Jag fick nagellacket på min födelsedag för en månad sedan av mina barnbarn, de numera långa älvorna. Enligt anteckningarna på insidan av garderobsdörren har de vuxit om farmor, vilket i och för sig inte säger mycket, men det gläder oss alla

Nu har det visst slutat snöa, men det är fortfarande väldigt grått. Kan det bli lite solsken idag? Medan jag väntar på det, tar jag och stickar några varv på den tröja, som ska bli mitt bästa plagg för min frusna lekamen nästa vinter.

En riktigt glad påsk önskar jag er alla! Vi hörs i april.

Barbro Lucia

Februari betraktelsen

Äldre betraktelser