UTANFÖR MITT KÖKSFÖNSTER I FEBRUARI 2024

Jag tror aldrig jag har sett så mycket snö förr, åtminstone inte på den här gården.

En talgoxe stirrade stint på mig, när jag lyfte blicken från ledaren av Liss Jonasson, som jag just läste.

På den högsta punkten av den höga snödrivan satt den lilla gulblå fågeln och sa:” Var är det fina lilla huset, där det brukar finnas både solrosfrön och fettkorvar?” tror jag i alla fall, och det undrade jag också, när jag tog mig en titt på nära håll. Men då hade jag förstås grävt fram mitt eget hus, som även det drabbats av den norska argbiggan under natten. Hårt packad drivsnö låg framför ytterdörren, så att den nästan inte gick att få upp. Efter ett tag hade jag i alla fall lyckats ta mig ut och hittat en snöskyffel, så att jag kunde ta itu med att gräva fram fågelhuset, som låg inklämt under den tunga snön. Efter ett tag, kom Ann-Mari älgande genom snödrivorna.

Hon fattade snösläden och började arbeta, men det låg en stor, hård driva framför garaget, så den lämnade vi och gick in och drack kaffe istället. På eftermiddagen, då det var uppehåll i snöandet, kom snöröjaren och tog bort snön från gårdsplanen och uppfarten. Frid och fröjd, men efter ett par dagar var det dags igen. Glädjande nog blåste det inte lika kraftigt den här gången, så det gick lättare att röja på gården.

Drivan framför köksfönstret är lika hög, men fåglarna har fått tillbaka både hus och mat, vilket de tackar för med en massa små bajskorvar på broräcken och andra ställen de finner lämpliga för avföringen. I bland ser man inga fåglar, för hela matstället upptas av ekorrar. Åtminstone en svans har jag sett fylla upp allt utrymme, och ibland balanserar den så fint för att kunna gnaga på talgkorven, som hänger i ett snöre utanför själva huset. Jag har även sett en gråspett bland talgoxar, blåmesar och gråsiskor. Nåja, inte riktigt bland, för alla mindre fåglar håller sig på respektfullt avstånd, då lite större flygare kommer sättandes.

Nu är det lördag, solen skiner, och det är 4 minusgrader. Det är nästan så man får lust att hämta in lite fastlagsris, bara man kommer åt något vill säga. Förhoppningsvis finns det något slags skoterspår ute i naturen.

Häromdagen besökte vi metropolen Strömsund, min bror och jag. Vi behöver ju fylla på våra förråd av förnödenheter och uträtta en del ärenden. Vi brukar även äta lunch på något av de rätt många ställen som finns, och den här gången valde vi Café Tomten, som har god mat och faktiskt även pensionärsrabatt.

Mätta och belåtna gick vi till biblioteket och lyssnade via länk på ett föredrag om S:t Olavsleden. Programmet ges från Jamtli på torsdagarna och efter en timme ungefär, är det slut. Det är inga märkvärdiga tillställningar, men det känns väldigt trevligt att få lyssna till något, som inte är radio eller TV. Den här gången kunde jag höra nästan allt vad föredragshållaren sa också. Dessutom var han kunnig, eftersom han var projektledaren.

Efter föredraget dricker vi kaffe, och det är nog nästan viktigast, för oss som inte träffar så mycket folk i alla fall. Man blir sittande i mindre grupper och pratar om allt möjligt, inte nödvändigtvis om det vi nyss hört.

Det verkar ta i och blåsa lite mer nu. Typiskt! Då blir det lite utomhusjobb framåt eftermiddagen, för drivorna måste man ta, innan de blir för hårda.

I går kväll, då jag låst dörren och satt på TV n, knackade det på dörren, vilket är väldigt ovanligt, men så klart öppnade jag. På bron stod en god fe, förklädd till Marlen, och bjöd på semlor från en ganska välfylld burk, som vittnade om att hon skulle bjuda fler på sin färd genom byn. Det var väldigt goda bakverk, som passade bra till mitt kvällste.

Jag blev lite inspirerad, så jag tänkte baka lite bullar nästa dag. Idag, alltså. Men när jag bytt filter i köksfläkten, dammsugit luftvärmepumpens filter, tvättat och hängt en vittvätt, fanns det helt enkelt inga krafter kvar till bullbak. Men om jag tar fram jäst, mjöl och bunke, så de står där på bänken i morron, när jag kliver upp, kan jag inte slingra mig undan. Mina nära och kära kommer snart, och alla tycker om bullar. Jag tycker inte om att baka, men jag gör det ändå, ibland. Av kärlek. Till bullätarna.

Qqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqq

Nu har det blivit söndag och solen skiner. Det är 12 minus idag och det är så otroligt vackert! När jag tittar ut genom ”norrfönstret” ser jag att snöskotertrafiken har kommit igång nu. Att så är läget, vittnar spåren på sjön om. Jag låtsas inte se bunken, jästen och mjölet på arbetsbänken! Jag ska elda en brasa i kaminen, njuta av morronkaffepåtåren, sticka lite på ett par nya bäddsockor med mosstickning, och är det fortfarande lika fint ute om ett par timmar, blir det nog en sparkpromenad längs ett av spåren på sjön. Jag måste ut och röra mig, så att jag är i form till sportlovet.

På onsdag kommer en del släktingar från Sockholm /Uppsala, och på torsdag ska Jakob och jag gå på bokrea. Så  är det bestämt. Visserligen gjorde jag mig en tur på RK i torsdags, men det var för att jag läst ut allt jag hade på nattduksbordet. Som vanligt kom jag ut från affären med en påse full med läsning för 49:-. Hur kan det komma sig att ”gamla” böcker är så billiga och nya så dyra?

Men, man kan, som jag tidigare sagt, inte läsa hela tiden. Man måste göra annat också för att aktivera både kroppen och knoppen. Jag försöker hitta bra program för mitt tevetittande, och ibland lyckas jag ganska bra, tycker jag, fast just nu är det svårt. Det är ju Mello på lördagarna, och jag tittar lite, för att lära mig lite om de unga! Artisterna och den nya populärmusiken. Jag måste hålla mig vaken till halv tio då Shetland börjar. Fastän Jim Perez ersatts av en blond kvinna från Londonpolisen, tänkte jag låta serien få en chans en säsong.

Den långa och pretentiösa historien om Sverige är ju slut, men i svansen på den har det visats några program on historier om svensk musik och konst. Serien om Sverige genom årtusendena blev ingen succé hos mig, men vad trodde jag?

Det förstår väl var och en att man inte kan göra en tillfredsställande historia om landet på tio timmar! Den var lite väl övergripande och svepande, tyckte jag. Men om historieintresset ökat hos befolkningen, har den kanske nått sitt syfte.

Vi måste spara pengar, säger regeringen, och då kan vi spara på kulturen, fortsätter densamma, men är inte det en dålig lösning? Inte har jag någon bra lösning på problemet, och dessbättre är det inte min uppgift heller, men även glesbygdsbor har behov av kultur, för att bli nyttiga och lyckliga samhällsmedlemmar. Vi hade en fin kulturupplevelse i bystugan för ett par veckor sedan. Upplevelsen gavs av den kända skådespelerskan Anita Nyman och hette En smula adjö. Under en dryg timme gav hon oss både humor och allvar genom sin egen pjäs om det som kommer att hända oss vare sig vi vill det eller inte. Hurra för Estrad Norr! Snart kommer nya utbudet, och alltid finns det något som passar oss och vår lilla scen.

Jodå, det blev en tur i ett snöskoterspår över sjön tur och retur och däremellan kaffe på min brors av solen uppvärmda altan. Jag blev så pigg av den aktiviteten, så jag bakade 50 bullar när jag kom hem.

Nu är det måndag och jag tror jag ska städa lite idag. Det var redan snyggt och prydligt på och kring diskbänken i morse, så det är bara att slänga ut mattorna i snödrivan, dammtorka och skura golven. Någon diskar, stryker tvätt och stickar här på nätterna, och eftersom jag bor ensam, är det lätt att räkna ut vem den personen är. Bättre att stiga upp och göra något nyttigt, än att ligga sömnlös och vrida på sin lekamen i en oinspirerande säng med skrynkliga lakan. Det har man sagt på Fråga doktorn m fl tillförlitliga program i etermedia.

Kaffe och ett varv på min nya stickning – sedan är jag klar.

Vi hörs närmare påsk.

Barbro Lucia

Januaribetraktelsen

Äldre betraktelser