UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET MARS 2022

Aldrig får man vara riktigt glad, fastän vi är mitt inne i den bästa av årets årstider, nämligen vårvintern. Ingen bryr sig om pandemin längre, och Tegnell har fått jobb på WHO, men nu har vi fått Putin och hans omänskliga tilltag på halsen. Aldrig trodde vi väl på fullt allvar att något sådant kunde hända i vår ”upplysta” tid, när alla människor vet att det aldrig kommer ut något bra av krig. ”Så omodernt! ” hörde jag någon insiktsfull människa säga på TV, och det är väl precis vad det är.

Människorna i Ukraina kan till och med vara våra släktingar, åtminstone en del, för Sverige har ju en gång haft en koloni där. Gammelsvenskby hette den, och jag kommer ihåg att man visade en film på TV för några år sedan, där man fick se hur en del gamla människor bodde och levde. Några gamla gummor kunde med spröd stämma sjunga någon slags sång på den svenska som de noga bevarat genom åren. Kanske är det därför svenskarna är så villiga att ta emot flyktingar nu.

Oavsett vad som händer i världen, går livet sin gilla gång här. Vädret är bästa tänkbara så här års och det är kallt på nätterna. På dagarna droppar det från taken, och gårdsplanen är snart isfri, bara gruset jag kastat på för att kunna röra mig lite ute, ligger kvar och skräpar på stenplattorna, som ligger närmast bron.

En koltrast har visat sig de senaste dagarna. Lite folkskygg än så länge, den sitter mest i en björk och spejar nedåt vägen. Kanske väntar den på att en partner ska dyka upp när som helst. Hoppas den kommer snart, för det är inte bra att vara alldeles ensam, även om det finns många talgoxar och blåmesar omkring en.

Jag är lite ”lömjen” idag, för jag förtog mig nog i går, då jag flängde runt i olika skoterspår lite var stans i tre timmar. Jag började med att inta min andra frukost på Rivallen, men eftersom det var vanlig vardag, fick jag ha hela området för mig själv, och efter en stund blev det lite tråkigt utan sällskap. Eftersom jag är en urusel ”lägereldsmänniska” och grillar bara om någon annan gjort elden, hade jag inte ens något att grilla med mig. Två patetiska grillkorvar låg dock bredvid grillen och svettades i solskenet, kanske överblivna från någon söndagsutflykt, tänkte jag och drog vidare.

Men först måste jag ju ta den obligatoriska selfien, för att skicka och ”äckla” släktingarna söder om Dalälven, och ser man på; kommentarerna med ”ojanden” och suckanden lät inte vänta på sig: ”Ack om det vore påsk snart! Vi längtar hem till sol och snö. Om det bara vore bättre uppkoppling i Reinåa, så kunde man jobba lite hemifrån där”. Något i den stilen, ja.

Jag gjorde som sagt en ganska lång tur med flera uppehåll. Vilade på sparken, åt en citrusfrukt, solade nästippen osv. Långt bort i ”Starvika” såg jag en figur, som jag antog var fiskeentusiasten Britta Jonsson ute på pimpelfiske. En räv raskade över isen, från Mullnäset till byn. Jag kunde iaktta den hela vägen upp från sjön och hur den försvann i skogsbrynet. Det var nog samma räv, som jag sett flera gånger i vinter.

På kvällen gick kanske samme Mickel tillbaka, kanske raskandes över isen igen. Av en händelse fick jag syn på honom från mitt sovrumsfönster, innan jag drog för gardinen. Att det var en han, kunde jag se, för han behagade urinera med lyft ben mot en naturkompost som tinat fram. Jag följde hans väg mellan vinbärsbuskarna, ner mot diket, över vägen och ner till sjön.

Ja, jag flyttade mig från fönster till fönster, och det var månsken, så därför kunde jag se vad han gjorde.

I söndags hade jag storfrämmande! Min kära kusin Sonja och hennes trevlige man dök upp på förmiddagsfika. Vi har på något sätt hållit ihop hela livet, fastän vi inte träffats så ofta, men hon är en pålitlig ”påhälsare”, när hon befinner sig i närheten. Vi behöver bara titta på varandra, så är ”tjattret” i full gång. Vissa människor är det så med. Man träffas med flera års mellanrum och återupptar det samtal men höll på med.

Jag har varit ute i stora världen, i stan, alltså Östersund, utan att behöva gå in på sjukhuset. Det var alltså en ren nöjestur för mig. Jag var alldeles vimmelkantig av trötthet på kvällen och sov som en stock på natten efter detta äventyr. Skönt att komma hem igen.

Snart kan jag börja använda sommarrummet. Våren kommer snart, och det är dags att rengöra fönstren och släppa in vårluften. Men än ligger drivorna höga runt huset, och jag befarar att april kommer att föra med sig något av en andra vinter. Snart ska vi fira påsk med ägg och födelsedagar. Mitt lilla barnbarn fyller tio år, så det blir till att ordna med tårta till Skärtorsdan, då gänget från Dalen dyker upp lagom till middagen.

Klart jag längtar och ser fram emot några dagar med lite stoj och skoj i huset. Men än har jag ett par veckor kvar att förbereda; baka kolakakor, renbädda sängar, placera ut de gamla påskkärringarna på rätt ställen…

Vi hörs efter påsk!

Barbro Lucia

Ps Det var ett inslag om Gammelsvenskby på nyheterna på TV häromdagen. Ds

Februaribetraktelsen

Äldre betraktelser